STORY-TRÅD·noje

Kvinnorna som ägde på Way Out West

Zara, Lykke, Veronica och Lorde! Det var något alldeles extra med de kvinnliga artisterna på Way Out West i år. De gav mig en boost som kommer att räcka länge, kanske hela vägen till nästa års festival. Jag tänkte på det redan första kvällen. På alla tjejer och kvinnor som stod framför scenerna. Trängdes, dansade, sjöng, skrattade, skrek och var precis som och där de ville vara. Men också kvinnor på scen som på helt olika sätt tog plats, ägde och fångade publiken. Det fanns förstås fler än de jag hann med att se, för festivaler har ju ofta den lilla egenheten att man inte kan vara på flera ställen samtidigt. Det här är inte en lista över vilka som var bäst utan fyra som fastnade lite extra hos mig. Första ut: Zara Larsson. Jag visste att hon var bra på att sjunga, men vilken superstar! Allt sitter. Rösten, dansen, tajmingen, showen. Hon lyfter fram sina dansare och musiker på ett sätt som låter oss förstå att det här inte är en ensam prestation. Det är hennes show, men det är också deras. Det visar hon redan innan de gått upp på scenen. Man kör lite livesändning från bakom scenen och den peppiga stämningen i gänget sprider sig direkt ut till publiken. När Lush Life kommer är det som om någon vrider upp hela Slottsskogen ett snäpp. Publiken dansar och sjunger med som om de glömt att någon tittar. Och jag tycker att det märks att även Zara är tagen, hon är närvarande och lekfull. Det känns som att hon har riktigt kul! Det är något väldigt fint i det. Nummer två är Lykke Li som hade en betydligt svårare uppgift. På andra sidan festivalen stod The Cure på scen. Vi är några som har kollat in Lykkes setlist från tidigare festivaler och inser att vi kommer att få massor av Lykke Li och ändå hinna med The Cure. Det är vi fler som har förstått. För publiken svek henne inte. Publikhavet framför Lykke Li växte och växte och plötsligt kändes det inte alls som att hon hade hamnat i skuggan av någon annan. Hon hade sitt folk. Lykke Li har något som är svårt att sätta fingret på. Hon är cool utan att försöka vara cool. Lite mörk, lite trasig, lite mystisk och samtidigt väldigt nära. Hon har aldrig känts som någon som frågar om hon får vara med, hon går sin egen väg och vi följer. Hela vägen till sista låten. När I Follow Rivers lyfter taket på Linné. Sedan Veronica Maggio - jag vet inte hur hon gör. Hon kommer ut på scen och det känns som att vi redan är kompisar. Det finns ingen stor entré som behöver övertyga oss. Hon bara börjar. Och vi kan allt. Det är nästan löjligt. Ta till exempel låten Hädanefter, plötsligt sjunger hela Slottsskogen. För Maggio har något väldigt speciellt. Hon har tagit de där små, ibland pinsamma, ibland underbara delarna av livet – förälskelserna, fyllan, längtan, ångesten, relationerna som borde vara över men inte är det – och gjort dem till våra. Vi behöver inte ens tänka. Vi bara sjunger. Och dansar. Och för en stund är vi kanske 25 igen. Eller 19. Eller 44. Det spelar ingen roll. Det är bara en väldigt varm kväll i Göteborg och Veronica Maggio står på scen. Nummer fyra är den mäktigaste showen av dem alla, Lorde. Herregud. Vad var det egentligen som hände? Jag visste att hon var bra, visste att Melodrama är ett fantastiskt album. Visste att hon hade fått ett enormt mottagande. Men ibland hjälper det inte att veta. Man måste vara där. Och så står man plötsligt mitt i det. Lorde kommer ut och det är som att något förändras i hela luften. Hon är inte bara på scen. Hon är överallt. I ljuset. I basen. I människorna runt omkring mig. Hon dansar, och det är inte den där perfekta popstjärnedansen där varje rörelse känns repeterad framför en spegel. Det känns mer som att hon faktiskt inte kan låta bli. Hon blir genuint berörd av publiken och vi av henne. Hon är mystisk och närvarande med en extrem kontroll över budskap och röst. Publiken blir fullständigt tokig och det är så jävla vackert. För det finns något befriande i att se en kvinna ta så mycket plats utan att be om ursäkt för det. Osminkat, tufft, känsligt och rått. Jag kom precis hem från Way Out West med trötta ben, hes röst och alldeles för mycket festivaldamm i väskan. Men också en känsla av kraft och glädje över att jag fått uppleva de här kvinnorna tillsammans med alla andra som satte Slottsskogen på kartan i år igen. Ödmjuk och tacksam ska jag landa i det så ses vi igen 2027. Läs vidare och kommentera: https://tjock.se/sinnet/kvinnorna-som-agde-pa-way-out-west/495057/ Läs mer om Zara Larsson, Lykke Li, Veronica Maggio, Lorde, Way Out West